Träning på Torp

Det är enormt roligt att få förkovra sig i sitt intresse under en helg, med andra lika intresserade.

På lördagen red Jean-Michel ut med det yngre gänget, jag valde att få sitsträning i ridhuset av Maria tillsammans med Anne och Birgitta. Helt enkelt för att jag inte klarar av att hantera min något överentusiastiska häst på ett sådant sätt att jag skulle komma tillbaka och vara nöjd.
Fick hjälp att få en bättre skritt på honom och hur jag ska sitta i sadeln när han laddar och skuttar.

Det jag fick med mig hem är att jag ska vara rädd om Obelix och inte rida för mycket, utan skritt och åter skritt i vinter. Jag har en plan för att nå mitt mål; att Obelix ska kunna skutta i mål efter en 12-milare nästa säsong, men vägen dit är med hjälp av Jean-Michel bredare. Känner stor tillförsikt, men har en del stora grejer att ta itu med först. Globen tex. Vi ses!
.

Karusell

Jag laddar inför min efterlängtade ledighet från ridandet (2 veckors ridfritt efter Globen). 3 dressyrlektioner på en vecka, Obelix gör bra ifrån sig men mot slutet av dagens lektion blir jag helt matt. Galoppera några mil ute är inte alls lika ansträngande som att sitta och trimma för instruktör i några minuter.
Jag säger som William när han kommer ner till frukost: - Jag har skak.
Hela jag har skak.

Turer

Inte ens på helgerna känns det som om man ges tillräckligt med tid(ljus). Skulle utan problem kunna avvara ridningen nu, ändå träffas Caroline och jag kl 8 både lördag och söndag och lastar Obelix och Hero. Hästarna går rätt in, men jag behöver en stunds övertalning innan jag sätter mig i bilen.

Vi åker 10 km till Vadet, lastar ur och jag känner mig som en geléfigur. Orkar inte riktigt parera, Obelix har svårt att hålla en rak linje i sin ivrighet. Efteråt när Caroline ger mig choklad i sadelkammaren känns det bättre och jag får 20 timmars respit tills det är dags igen.

Söndag: Ska vi inte bara ta en tur hemmavid? Snälla.
-Nej, säger Caroline, har vi sagt att vi ska åka iväg så ska vi. Vi åker till guldstället Lovisedal, travar bara eftersom vi cantrade så pass mycket igår. Klättrar i den djupa sanden och sen åker vi hem. Blöta. Och trötta, för det var man ju redan innan. Choklad i sadelkammaren.

Lika för alla i denna glåmiga månad. Jag vet. Utom för de som har en särskild gen och tycker att det är roligt jämt. Har ingen sån gen. Kommer inte att få. Det enda jag får är choklad i sadelkammaren.

Träning

November

I höjd med älgjakten ledsnar jag på att rida hemmavid, man harvar samma repor och inte heller finns tiden till att åka iväg alla gånger. Obelix är stökig på kort-turerna hemma, vill ha mer? Eller vill hem? Den pigga hästen är egentligen lat!

Sökt efter någon att träna dressyr för i närheten, så att det inte blir ett så stort projekt. Man ska liksom redan ha hunnit fram, innan man hinner hitta på en ursäkt att inte.
Idag red vi vårt första träningspass för en ung tränare på Johannesberg, det är så satans bra att ha någon som fokuserar en. Som ser till att man inte vänder bort blicken och börjar tänka på annat och såsar runt i en halvtimme.

Jag är nöjd och nu kör vi på, trimmar vidare och förfinar övergångarna. När våren kommer ska vi titta ut ur ridhuset, kisa med ögonen och bli förvånade över att det blivit så grönt. Säg att det blir så! Säg att det går så snabbt!
.

Mörker

.
Det är så otroligt motigt i november, geggigt, mörkt och jag lyckas hålla andan uppe ganska bra. Men man kroknar ju lite hela tiden.
Måste göra så många kuliga saker som möjligt på helgerna, fortsätta palla rida 6 dagar i veckan och göra det bara för att inte hamna i träsket. Sugas ner i en sankmark av ostbågar och B-filmer och inte orka resa på sig för att allt man tror man behöver finns mitt framför en och för att ”om red jag inte igår, behöver jag väl inte göra det idag heller”.

Obelix har varit cool och så behaglig två kvällar i rad, sen blir han som förbytt. Försöker inte dra, men beter sig som om jag råkat knyta fast skottkärran i svansen och när det kom snöblandat idag så bestämde jag mig inte för att inte rida, utan lät det liksom inte blir tid över till det.

Caroline och Hero

.

Söndagen som var sammanstrålade vi med Anne/Millenia och Stefan/"Biten". Det är roligt att göra utflykter tillsammans och hela kvällen satt jag med kartan och spanade efter mera.

(Jag anklagar hästarna för att vara som guldfiskar, men själv är jag inte ett skvatt bättre som är nöjd bara jag får sitta och grotta mig i en karta. Samma karta.)

Mmm..

.
Jag blir lika förvånad varje år hur snabbt det blir lerigt vid grindarna i hagarna och vi beslöt att dela skogshagen och flytta det provisoriska staketet med plaststolp (2004..) längre in i skogen.
Det är kul att göra det bra för hästarna, jag tror att Caroline och jag njuter mer av det än hästarna själva, som står och glor. Ibland är dom som guldfiskar på något sätt. Har de bara en blöt fläck att rulla sig på, verkar det vara tillräckligt.

Vi var nästan klara med första hagen när energin på något sätt började att ta slut. (Det är som höet/havren. Man har massor och massor och sen är allt bara borta, innan man ens tänt tanken)

Caroline knallade ner till sig och hämtade en ny laddad skruvdragare och när hon kommer tillbaka sträcker hon fram 4 rader Mmm..marabou. Det var för en gång skull precis som i en reklamfilm, så oväntat och så otroligt gott.

Jag tror att det är så hela livet, man väntar och väntar på att något oväntat och ovanligt roligt ska hända. Och så händer det en kylig dag i november 2009, jag kommer att längta efter något liknande känsla resten hela mitt liv!
.

Så om man detaljstuderar den övre bilden, hajjar man ju varför Team Camilla Kvarnström ligger i en annan division än mig! (nedan)

Lurad

Idag red jag iväg på skrittrundan, uppe där vägen börjar vika av tillbaka börjar Obelix stöna och fara. Jag väljer att svänga åt fel håll stället för hem, lurad, lurad. Buset kom av sig och jag travar på den gamla landsvägen (asfalt) i några km till, promenerar under 77:an i tunneln och stannar vid lanthandeln. När jag sticker in huvudet får jag en chokladbit och ett äpple för 8 kr och vi mumsar en stund innan vi ger oss hem igen.

På vägen hem har han ett bra klipp i bakkärran och chokladbiten ligger och myser i magen.

Är det ett giltigt skäl för en chokladbit om man rider de 11 km fram och tillbaka till affären? Går man med plus minus noll då, eller hur långt måste Kalori-ritten vara?